Elias Isaksson

Blev högst 40 år.

Far: Isak Eriksson (1630 - )
Mor: Eliasdotter (1635 - )

Född: 1665 Järnäs, Nordmaling (AC) 1) 
Död: 1705 Järnäs, Nordmaling (AC) 1) Självmord


Familj med Barbro Johansdotter (1658 - 1740)

Vigsel: Nordmaling (AC) 1)

Barn:
Christina Eliasdotter (1690 - 1761)
Catarina Eliasdotter (1694 - 1765)
Jakob Eliasson Runman (1696 - )
Brita Eliasdotter (1700 - )
Anders Eliasson (1700 - )
Margareta Eliasdotter (1700 - )
Jonas (1701 - 1702)
Per Eliasson (1704 - 1743)


Noteringar
DBN1691,26/3,§22:
Efter tullnärens ifrån Umeå, välbemälde Daniel Plantins eftersökan, angav sig ha förlidet år ...... daler 27 öre .... och 28 Maj funnit Strandvrak i Norfjärdingen efter en Sedels Specifikation, nämligen; Per Olofsson i Håknäs, Per Svensson i Sörbyn, Per Larsson i Långed, Per Persson i Öre, Erik Persson i Håknäs, Jonas Mikaelsson ibm. och Jonas Olofsson Ibm. som var för sig examinerades, men nekade ständigt sig mera funnit än de nu på sin uppsak angivet. Jacob Olofsson i Öre avlade Ed och betygade vad han och de andra hittat, av smöret tog de en liten klump att smaka. Olof Jacobsson Långedh vittnade på sin avlagda Ed att Pehr Olofsson i Håknäs sade för sig en lördags morgon att han funnit en Tena och smör afton före. Såg fuller om afton att han tog något upp ur sjön, men talte då intet med honom förrän andra morgon då han mötte mig och Erich Pehrsson i Håknäs, och innan vi talte honom till, sade för oss att han funnit smör då han uppviste oss det i skogen där han det lagt. Sedan frågade jag honom vad det var han tog upp i båten ur sjön dagen före. Av Söderfjärdingen har följande även hittat Strandvrak förlidet år samma tid efter specifikation, nämligen; Pehr Samuelsson i Aspe ½ tunna smör och 6 st. Renshudar. Johan Ersson i Lögde 2 st. Renshudar och en tunna tjära. Anders Hermansson på Vallen en tunna med åtskilliga skinnvaror som ägaren återfått. Nils Ersson i Ledusiöö och Jon Ersson i Lefwar tillhopa en tuna med 10 Lispund smör och 1 st. Renskinn. Elias Isaksson i Jernäss har angivit sig strax hos Prästen Hr. Jone efter dess attest. Erich Nilsson i Afwa och Erik Jacobsson som tjänte hos Lars Sjulsson i Ava funnit ett Renskinn. Erich Jacobsson och Anders Ersson i Afwa ha funnit en Renhud midsommartiden som Erich Nilsson nu först angav, vilken hud de än ha hos sig. Johan Mårtensson i Agnäset hittat en Renshud, som han säger sig strax till Uhmeå med borgaren Pehr Andersson skickat. Jacob Åsvedsson 2 st. hudar och ett stycke smör, har levererat hudarna och fått smöret för sitt omak. Erik Samuelsson och Erik Jacobsson i Lögdeå har sent i höstas hittad en Renhud, alldeles sönder och fördärvad därför han det intet kunnat nämna om henne. Jonas Andersson i Järnäs ett segel och några famnar rep, en renhud som han levererat ifrån sig strax till karlarna som var därefter hit ifrån Uhmeå, har intet angivet hos Prästen särdeles till uppvisning ? medan Bredviksman angivet sitt och mente då de få fångeman tillsatt så vi tillrört Prästen där i Brewyksbyn då de lät avskriva sitt, och kom inte i vår by. Har sitt hemman i Brewyk.
Erich Pehrsson i Järnäs 2 st. Renshudar som de utskickade från Umeå återtaget. Nock en Renhud - 3 veckor efter, som han än har hos sig, ett litet lås, en liten bytta med 11 mk. smör vid pass uti, som han delte upp med Olof Jacobsson i Järnäs, Anders Jacobsson ibm. och Erich Erikssons son, en liten gosse. Byttan har han än kvar. Jonas Johansson i Järnäs en Renhud är efterlevererad. Hr. Jon Attmarius på tillfrågan att; Pehr Olofsson med några flera var i Sockenstugan om Kristi Himmelsfärdsdag och angav sig funnit strandvrak, men nämnde intet vad det var, några gav sig eljest an hos mig med sina Specifikationer, men innan upplysning kunde ske av Predikstolen kom ägarens utskickade från Uhmeå och sitt efterfrågade.
RESOLUTIONER: Efter den upplysning man kunnat inhämta av inkomna berättelser, finner Rätten att ovan nämnde, som Srandvrak funnet förlidet år hava väl mellan sig och eljest i Socknen vid Kyrkan angivet att de något funnet, men intet något Specifkt eller var persedel för sig låtit anteckna eller lysning därefter skedd innan ägarens ombudsman är kommen sådant gods att efterfråga och vederkännas, som Rätten intet kan hålla för så Laga Lysning att de kunna pretendera tredjedelen av godsets värde efter det 30 Capitlet Tjuvmåla Balken ll. utan de som ägaren kan finna redeliga i detta mål handlat, så att de är utan misstanke, ha så mycket av godset att njuta som ägaren dem vill unna efter det 37 Capitlet Tjuvmåla Balken ll. Men de som med skäl kunna hållas misstänkta ha ingen bärgarelön att uppbära förrän de med sin Ed hålla att de intet av det funna godset undandolt, varken med sig själv eller med andra. Erich Persson i Järnäs som intet angivet en smörbytta utan den förtärt, bör byttan framskaffa att prövas må hur mycket smör varit, att sedan umgälda vad Lag förmår.

AGN1694,26/2,§3:
Kyrkoherden i Nordmaling Värdig Herr Pehr Atmarius klagar över det fylleri som sker om söndagar och andra helger på kyrkovallen varav ett oskickligt leverene flyter. Angav drängen Lars Mikaelsson i Orrböle, ( Lars Mattsson enl. TUN och TS)) som första söndagen efter jul kom drucken i kyrkan, där han under predikan kastade upp, begärde att sådant måtte korrigeras och rättas. Lars Mikaelsson kunde intet undfalla att han icke om söndagen supit, något brännvin i Levar, där han i veckan varit uti gästabud och kunde i kyrkan uppkommit lite vatten av mun som räknades som uppkastning, det han bedes före. Kyrkoheren tillstod att det var allena vid pass en mun full som han och Capellanen synte på kyrkoväktarens angivande. Eljest under predikan kunde han intet där av märka. Johan Davidsson(SEJ ANM:bör vara Johan Johansson Löf) i Ledusjö, som stod i band med Lars Mikaelsson, vittnade att Lars Mikaelsson kastade upp, så mycket som en mun full bara vatten och utan kräkande. Elias Isaksson ifrån Järnäs betygade det samma och att det luktade starkt brännvin. Nu som Lars Mikaelsson detta inte undfalla kunde, ty för sådant sitt förseeende att han är kommen drucken i kyrkan och där något vatten av munnen uppkastat som luktade brännvin med andras förargelse, ty till varning och rättelse, dömes han att sitta 14 dagar i Kistan och stå kyrkoplikt efter han intet äger att böta med i följe av Kungliga Maj. Stadga om förargelse i Kyrkorna av år 1686.

AGN1696,23/11,§21:
Kyrkoherden i Nordmaling Hr. Pehr Arctedius besvärade sig över sina åhörare att de visa en stor treska i Kvick-tiondens levererande, och som han inlade en lista på dem, så blev den igenom ransakad och var följande intet tillstädes att sig förklara:
Elias Isaksson i Järnäs skyldig för 1695
Förden skull dömdes dessa icke allenast att betala Kvicktionden till sin Kyrkoherde innan Tomasmäss instundande eller sedan utpantas å 2 dr. för vart tionde Kreatur. Än besvärade sig Kyrkoherden att efter den som i livstiden överlämnat Bo till sina barn, vilja barnen sedan intet giva den Liksto som för en bofast behållen bonde eller hustru bör betalas efter Kungl. Förordning, föregivandes den setat inhyses sedan de Bo ifrån sig givet. I lika måtto över Smör-tionden att den i rättan tid intet levereras, såväl som Strömmings-tionden. Varpå RESOLVERADES:
1/. Att de bönder som vill ge Bo ifrån sig i livstiden till barnen, böra strax därjämte efter sin förmögenhet jämväl avsätta Likstolen i följe av den andra punkten i Stadgan över Prästernas Uppbörd.
2/. Smörtionden bör vara levererad Olofsmäss dag och den som där över innehåller smörtionden av treska, bör plikta 3 mk. smt.
3/. Skäriebönder (Skärgårdsbönder) böra ge sin Kyrkoherde om hösten en fjärding strömming efter den 1:a. punkten i Stadgan över Prästernas uppbörd, men de som ifrån havsjön sitta och så stadigt intet fiskar må erlägga tionden efter välsignelsen, allenast intet underslev där vid brukas eller förena sig med Kyrkoherden om en viss årstid.

AGN1696,23/11,§28:
Jacob Olofsson i Järnäs angavs vara åtskilliga resor tagen vid tjuvnad, som först i Levar hos Algot Tomassons änka, där han tagit fönster ut ur väggen och velat draga något där ut, men blev av en piga hindrad. Sedan på Kyrkovallen hos hustru Kierstin var han gått genom fönster i stugan, där tagit nycklarna och i en kammare stulit sju kakor bröd, 2 mk. smör, 5 # kött som av honom blev tagna i en stall på Kyrkovallen där han sig gömt men undslapp själv. Och åter om natten efter stal han igen samma saker andra gången, då han blev med tjuvnaden fasttagen i Aspeå och satt i kistan. När han där setat vid pass tu dygn, bryter han sig ut ur kistan och går åter in i hustru Kierstins stuga, där han allena dricker någon mjölk. Går därmed hem till Järnäs, där han igen fasttages.
Denne Jacob Olofsson har också stulit hos Elias Isaksson i Järnäs 26 daler kmt. reda penningar ur hans kista då han tagit nyckeln ur hans byxor. Jämväl av Per Hansson i Bredvik en pung med 1 daler 4 öre, vilken tjuvnad Jacob Olofsson måste tillstå och sig belöper till 10 daler 7 1/3 öre smt. Fördenskull dömdes Jacob Olofsson icke allenast att betala ägaren sitt igen, utan ock att böta tredubbelt, som gör 30 daler 22 öre smt. efter Kungl. Straffordningen. Här hos plikte han 40 mk. smt. för det han brutit sig ur Cronans fängelse. Äger han intet att böta med, löpe fem gatlopp.

AGN1697,20/3,32:
Elias Isachsson i Jernäss krävde Elias Persson i Håknäs 18 daler kmt. på resterande arvsfordran och 3 daler kmt. i hyra för mulbete, vilken skuld Elias Persson tillstod, dock sade hyran för mulbeten om sommaren till en häst och föllsinge (föl) var för högt satt.
RESOLUTION: Sedan hyran för mulbeten avslås till 2 daler kmt. blir Elias Perssons skuld 20 daler kmt. som han dömes till Elias Isachsson att betala, halvparten åt nästkommande Midsommar och andra halvparten åt hösten med 2 daler 8 öre i expenser

AGN1698,2/11,§2:
Elias Isaksson i Järnäs kärade till grannarne Erik Eriksson och Jonas Andersson att de upptagit nya fäbodar och därigenom årligen avbeta en äng för honom som kallas Granåsdalen. Begärandes att de antingen måtte avstå med fäbodarna eller giva honom så god änge på annat ställe som han kan ha i fred.
Och som Erik Eriksson och Jonas Andersson intet kunde undfalla att icke detta änge ligger nära fäbodarna, ehuru väl de vill föregiva det intet vara av något värde, utan alltid legat för fäfot.
Likväl emedan Granåsdalen är ibland de andra ängarna under byn uppdelade och kommen på Elias lott, vartill fäbodarna så när satta äro att det intet kan vara obett och otrampat Ty prövar Rätten för skäligt att om Erik Eriksson och Jonas Andersson vilja njuta sina fäbodar, måtte de ge honom sin fyllnad för Granåsdalen på annat ställe efter Gode Mans bepröande

AGN1700,27/8,§16:
Erich Pehrsson i Jernääs har förlidet år stulit hos sin granne Elias Isaksson en ¼ tunna mäld som genom ransakan är igenfunnet på hans kammarbotten och således på första gärning igentaget, vilken tjuvnad värderades för 16 öre smt. Fördenskull dömes Erich Pehrsson att plikta tredubbelt som gör 3 mk. smt. efter straffordningen.

AGN1701,21/10,§33:
I saken mellan Jonas Johansson i Järnäs och Elias Isaksson ibm. kärande, och Anders Algotsson i Öre och Tomas Andersson ibm. svarande, angående åverkan på annans Fiskevatten, som tvistas om, är detta Rättens Dom:
Det har Anders Algotsson i Öre och Thomas Andersson ibm. av samråd vittjat Jonas Johanssons och Elias Isakssons 5 st. Ryssjor i Kråksundet varest de fått något mera än en Fjärdings fylla fisk som de delat med varandra, efter pigan Kierstin Olofsdotters . Edliga bevittnande. Fördenskull dömes de betala Fisken med 3 daler kmt. och därhos vardera att plikta 3 marker smt. som gör 6 marker efter det 29 Capitlet Tjuvmåla Balken ll. samt att betala i expenser 15 daler kmt.
Dessutom har Anders Algotsson och Thomas Andersson utsatt sina nät i Kråksundet som hör Järnäs Man till, alltså böta de särdeles därför sina 3 marker smt. vardera efter det 25 Capitlet Byggninga Balken ll. och därmed taga sitt nät igen. Förmenar de sig mera berättigade vara till detta Fiskevatten än Järnäs Man, söke det Lagligen.

AGN1703,9/3,§17:
Befallningsman Olof Westman angav ett stort underslev skett med kyrkotionden i Nordmalings socken genom provet som Tionderäknaren gjort, därför han är vorden förorsakad att låta andra efter dem prova förlidna 1702 årsväxt, och befunnet att ett alttför stort skiljefång som bägge proven kan visa. Påståendes att såväl allmogen som Tionderäknaren måtte anses med vederbörlig correktion för en sådan stor (snålighet). Härpå tog Rätten sig för att efter Tiondelängden gå Socknen igenom, och inkallades var Tionderäknare med de Byar han räknat i för sig själv, föreställandes dem skiljefånget. Då Tionderäknaren ville sig på det sättet förklara, att de gjort provet tagandes ett band av var tionde skyl, men de som förrättat samma provet tagit i Lon, och råkat på bästa säden, förutan att ingen gissmån är avdragen vid samma prov, ej heller Slösäden. De andra bönderna sade sig lämnat i Tionderäknarens makt sätta provet som han behagat, och har därefter gjort sin Tionde i Kyrkohärberget, ville alltså i ingen del vara skyldig till någon brist. Vilket allt Rätten taget i överläggande. Prövandes skulden stå hos Tionderäknaren, nämligen: Lars Eriksson i Lögdeå, Erik Andersson i Mo, Johan Persson i Djupsjö, Tobias Jonsson i Gräsmyr, Erik Eriksson i Hummelholm, Jacob Larsson i Örsbäck, Jonas Nilsson i Håknäs, Elias Isaksson i Järnäs och Jonas Larsson i Levar, som genom efterprov av Tolvmän och flera är befunna intet vara rättfärdiga i sitt Ämbete, utan gjort allt för stort avslag på Tiondeprovet, Kungl. Majt. till skada och sina Socken män till nytta. Snart intill halvparten. Fördenskull dömes de vardera att plikta 40 mk. smt. i anledning av det 16 Capitlet Konunga Balken Stl.
Olof Larsson i Öhrsbäck anklagades även för oriktighet med Tionden, besitter lika stort hemman med sin granne, nämligen 10 1/2 sel., har och lika god Åker, men grannen gör Tionden efter 70 Skylar. Som därav flyter att han slår kull en stor del av sin årsväxt som han inte skylar, och allt vad som intet skylas gives ingen Tionde av, vilket skattas för ett stort underslev. Fördenskull Olof Larsson för sådant sitt svek dömes att plikta 12 mk. smt. i anledning av det 3 Capitlet Köpmanna Balken ll.

AGN1703,15/6,§4:
Emellan Gamla Fjärdingskarlen Per Samuelsson Aspeå och Hustru Rakel, änka i Järnäs, likviderades och slöts på det sättet, att Hustru Rachel blev skyldig på utlagorna till Pehr Svänsson 3 daler26 öre kmt. för 1697 års mantalspenningar (efter skatten till prästerna), 4 daler 29 öre kmt., som Rachel säger sig levererat till Länsman Bryniel Ersson i Lefwar genom dottern, uti Elias Isaksson i Järnäs närvaro och Länsman (nekar) till svars stå till närmare upplysning

AGN1706,19/2,§2:
Länsman i Nordmaling, Bryngel Eriksson i Levar angav att en bonde vid namn Elias Isaksson i Järnäs, har i sin svårmodighet dagen före Andersmässdagen förlidet år 1705, tagit livet av sig själv i skogen då han tillika med grannens piga vid namn Karin ( Katarina ) var rest till kvarns att mala, varför sådant blev eftersökt.
Då hustru Barbro Johansdotter förekom och på tillfrågan berättade att hon med honom varit gift i 19 år och haft 9 barn tillsammans, av dem 4 st. än lefva. Sade honom vara en stilla och from man, 40 år gammal, men alltid ängslig och svårmodig, så att han ibland måst söka tröst hos prästerna.
Uti fastan förlidet år var han nog svag och blef sängfast, då prästen måste besöka honom. Sedan kom han något före igen så att han gick uppe och giorde sitt arbete. Dock hängde alltid den ängslan vidh honom. Emot hösten blev han något wärre, dock att han ibland gick uppe. Sade själ att när jag får vara uppe och något göra så har jag lindring och lisa.
Hände sig så att vi skulle till kvarns och mala, då han säger sig vilja resa åstad, varifrån jag ville hindra honom, men som han utlät sig beskedligare och fick sällskap av grannen som skickade sin piga med samma häst till kvarns, så gav jag mig till frids.
De reste så åstad bittida om morgonen och middagstid kom pigan tillbaka med den berättelsen att han var bortkommen. Strax skickades en båtsman och tvenne pigor ut att leta efter honom, som funno honom ligga döder i en skogsbacke på andra sidan sjön i sin egen blod. Varför de blev häpna och resa hem därifrån.
Och som ingen ville befatta sig med kroppen giordes bud till länsman som lät syna och ransaka kroppen. Då det befanns att han med yxan skurit och skatt (skadat) sig i halsen. Denna hustru beklagade sin olycka med tårar och sade det gå sig mest till sinnes att han alltid så vackert läst morgon och afton, och så ofta han haft några lediga stunder, läst av böcker hugneliga böner. Siste gången han reste bort till karn bad jag Gud vara hans följeslagare, och han svarade: Ja, Jesus vare med mig.
Pigan Karin Olofsdotter inkallades som berättade att hon dagen före Andermässdagen följde grannen Elias Isaksson till kvarn och kunde intet annat märka av honom att det vackert och beskedligt var. Dock nog sorgsen efter vanligheten. När vi kommit till kvarn och jag av släden burit mina påsar, beder han mig hiälpa sig med sina i sin kvarn som var därnäst. Det jag gör. Hiälper honom slå på sin kvarn efter han var siuklig, går så därmed ifrån honom till min egen kvarn, då han något efter kommer och frågar vad det lider för mig med malningen, då han hjälper mig ösa mjölet i säcken och jag begär av honom en säck till låns, den jag får. Han beder så att jag änterlig skall säga till när jag är tillreds, uprepar det någre gånger.
När jag lycktat går jag till andra kvarnen att säga honom till, men då var han borta, dörren stod öppen och kvarnen gick. Undrade fördenskull vart han tagit vägen, ropade men hörde ingen, såg efter handskarna och yxan, som ock var borta. När jag litet dröjt, begynner jag leta vart han tagit vägen, finner så ock spåren att han följt ån efter intill sjön, krokat hit och dit över sjön. När jag följt spåren över sjön och ropat på honom att han i Jesu namn skulle komma tilbaka och jag såg det han tagit till skogs, kom på mig såsom en bävan och fasa, att jag måste vända tillbaka och skyndade mig hem. Då jag strax gav till känna huru han gått och bad hustru det hon skulle låta leta efter honom, som hon gjorde. Skickade strax en båtsman Isak Frisk och tvenne andra pigor att leta. Som funno honom strax vid sjön ligga död i skogsbacken. Båtsman Isak Olofsson Frisk efterfrågades att varda avhörd men var intet tillstädes. Därför tillkallades de som sedan efter länsmans befallning, synat kroppen och var för sig avhördes.
Nämbl. Sven Olofsson i Järnäs avlade sin vittnes Ed, och på den berättade att denne Elias Isachsson länge dragits med svårmodighet, varit eljest en stilla och samvetsgrann man, så att grannarna ofta måst trösta honom, jämväl prästerna. Besynnerlig förlidet år då han vart helt sjuk i fastan, kom sig likväl före igen, så att han begynte gå uppe och gjöra något smått. Två dagar för är han reste till kvarn och detta hände. Körde till skogen efter en höskrinda, då han satte sig i skrindan och drog ifrån byn begynte han sjunga: På dig jag hoppas, Herre kär, och sjöng så länge folket i byn kunde höra honom. Kom den gången vackert tillbaka.
Sedan när han var till kvarns, har han tagit sig det oråd före, att han gjort av med sig själv på det sättet att han gått ifrån kvarnen över sjön och i en skogsbacke på andra sidan sjön skurit sig i halsen strax vid hakan så att blodet förrunnit honom. Yxan och handskarna låg ett litet stycke ifrån kroppen.
Har levat stilla och vackert i sitt hus och med sina grannar, så att av honom aldrig försports något ont.
Jon Olofsson i Järnäs efter avlagd vittnes Ed, intygade att han under två åhrs tid tiänat denne Elias Isaksson och förmärkte att han alltid var mycket svagsint och bedrövad, men att han aldrig underlät att bedja Gud på sina knän morgon och afton. Sedan jag vart bonde i Jernäs har vi ofta följts i arbetslag, då han jämt suckat och klagat sig vara ängslig, men varöver visste han själv icke säga.
Förlidne höst var han min Båtlagare till Hernösand, då han viste sig nog ängslig ibland när han låg om nättren. Begynte för sig själv gråta. Då jag tröstade honom, och han själv läste mycket vackert, men aldrig hördes något ont av honom. Levde vackert tillhopa med sin hustru och med sina grannar. Hans fader har ock varit svårmodig så att han luppit i skogen några dagar.
När jag tillsammans med mina grannar på länsmans befallning var till skogs att uppleta och bese denne vår granne Elias Isaksson, funno vi honom ligga död i sin blod, och yxan ett litet stycke, vid pass två famnar ifrån honom, medh vilken han skurit sig i halsen under hakan.
Frågades om någon den gången följt honom till skogs? Svarade, ingen annan än en piga som följt honom till kvarn. Då han skiljt sig från henne, och sålunda beställt med sig själv.
Per Eriksson intygade sammaledes att Elias varit samvetssvag hela tiden, dock aldrig hört om honom något ont, utan levat vackert med hustru och grannar. När han igenfanns i skogen, förmärcktes att han med yxan skurit sig i halsen, strax under hakan. I gemen intygades av alla om denne Elias att han varit en stilla och saktmodig man, som aldrig hörts något ont av, mindre att han någon missgärning begåd, men hans fader och släkt har ock varit svagsinta och svårmodige.
Resolution: Alldenstund Elias Isaksson aldrig varit med någon missgärning övertygad, utan det vittnesbörd njutit att han levat stilla och saktmodigt och fört ett kristeligt leverne, derhos varit behäf-tad med stark melankoli och hjärtängslan, som är en svår sjukdom i vilken han är kommen att taga livet av sig själv. Ty prövar Rätten honom i övrigt sådant gjort att kroppen kan njuta kyrkogården genom grannarnas tillhjälp, dock utan Präst och Ceremonier, efter det 4:e. Capitlet Högmåla Balken ll. vilket i Underdånig Ödmjukhet underställes Höglovliga Kungl. Hovrättens vidare högrättvisa beprövande.



Källor
 1) Kråken. Johansson, Sven-Erik (http://www.sikhallan.com/)



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström