Nils Olofsson

AGN1710,20/6:
Nils Olofsson förfrågade sig huru faderns lösöre skulle delas barenn och modern emellan,svarade att sedan modern av oskiftat tagit sin änkesäng och kyrkkläder,skall det övriga skiftas i 3 delar,deras moder tager tridingen och barnen tvåluti av vilket tvåluti bror tar tvådelarna och dotter tridingen ....

AGN1717,25/2,§27:
Samma dag upplästes Högl. Kungl. Hovrättens Nådiga brev av den 8 Januari sistlidna däruti Härads Rätten anbefalles att rannsaka och döma över Olof Anderssons ifrån Cronören angivande här på Tinget den 4 december 1716, att hans hustru Rakel Olofsdotter, skall 1714 uppå fjärdedag Påsk, när hennes son Nils Olsson henne förmant, att tacka Gud för det hon fick sitta i fred, sig utlåtit intet hava att tacka Gud före, och än ytterligare uppå skedd varning att intet så tala, utan bedja Gud, i desse ord utbrutit: Fanen må bedja Gud! Olof Andersson påstod ännu, att hans hustru Rakel Olofsdotter på anförde sätt förgripit sig emot Gud, vartill hon dock enständigt nekade. Olof Andersson uppviste en attest underskriven av hustru Anna Larsdotter i Backe by, Njurunda Socken och Medelpad den 13 uti denne februari månad, lydande, att hon fullan är Citerat till detta Ting att vittna om hustru Rakel Olofsdotters och hennes son Nils Olsons på Croneörens samtal 1714 fjärdedag Påsk, men som hustru Anna ej kan komma hit för sin opasslighet skull, så lämnar hon ett sådant vittnesbörd, att 1714 fjärdedag Påsk om aftonen då hon var i tjänst hos berörde Nils Olofsson inkom till honom hans Moder Rakel Olofsdotter, och sedan hennes man Olof Andersson. Nils Olsson bad modren gå och lägga sig, samt tacka Gud för det hon hade, varpå hon svarade: Vad fan har jag att tacka Gud före. Sonen bad henne intet så tala, utan gå hem, lägga sig och bedja Gud. Hon svarade: Fanen bedje Gud: Huru de sedan förde sine ord tillsamman minns hustru Anna intet. Men vad som anförts, vill och kan hon edeligen bestyrka.
Hustru Rakel förmenar, att Olof Andersson tubbat och lockat hustru Anna Larsdotter, att lämna honom förberörde ogrundade attest, då han den 13 av nu löpande månad var hos henne med Penningen till detta Ting, vilket Olof Andersson nekar, och föregiver, att Rakel flera gånger haft förgripeligt tal emot Gud, som han ingalunda vill ut med, efter han intet har några vittnen därpå. Rakel svarade att han spar sanningen så i detta som allt annat, lämnandes under Rättens betänkande om icke hustru Anna Larsdotter här sin attest förklara bör, det hon hustru Rakel helst åstundar. Olof Andersson påstod högeligen, att husru Rakels egen son Nils Olsson och hans hustru Kierstin Ersdotter må till fullkomlig upplysning om hennes förgripeliga tal i deras närvaro edeligen avhöras. Hustru Rakel mente det vara orimmeligt att edeligen avhöra barnen i denna sak, vilket Rätten, sedan parterne tagit avträde, överlade. Men kunde intet bifalla Olof Andersson uti hans påstående, att sonen och hans hustru må edeligen vittna emot modern, emedan sådant strider emot den allmänna praxisen och naturlige vördnan, som de hava för henne. samt Kongl. förordning om Rättegång uti Dom Capitlen av den 11 februari1687 § 8 , dock berättade Nils Olsson utan ed, att han intet minns vad hans moder förberörde dag talat. Men intet slog hennes Man henne då, eller på annat sätt förolämpade. Vad eljest dem emellan förlupit, vet han intet av. Hustru Kierstin Esrdotter sade, att hon då låg och hörde intet vad hennes Svärmoder Hustru Rakel talte, ej heller såg att hennes man överföll henne på något sätt. Vad däremellan skett, är hustru Kierstin okunnigt. Olof Andersson förklarade uti sin hustrus närvaro, sig ej vara nögder med Rättens anförde utslag, att Nils Olsson och hans hustru Kierstin Ersdotter betages edeligen vittna, om hans hustrus Rakel Olofsdotters förgripeliga tal emot Gud. Tänkandes han inför Högre Rätt uti samma Resolution ändring söka. Fördenskull underrättades han Olof Andersson, att han likmätigt Kongl. Förordning av den 5 februari 1697 bör den Högl. Kongl. Hovrätten sitt klagomål däröver Underdån. Ödmjukel. föredraga innan kl 12. den 4 Aprilis nästkommande, då även hans vederpart eller hennes fullmäktige åligger sig inställa att emottaga besvärs skrifter, efter Kongl. Förordnin-gen den 16 oktober 1712. Beträffande hustru Anna Larsdotters Extraderade attest, så finner Rätten för sakens viktighets skull skäligt, att bemälte hustru skall till nästa Rättegång, som i detta mål hållen bliver, inskaffas och edeligen avhöras, så framt emot henne intet laga jäv anfört bliver, hustru Rakel Olofsdotter ifrån Cronörn begärte att Rätten ville till närmare Rannsakning och avgörande företaga hennes klagan på sista ting den 4 december 1716, över hennes man Olof Anderssons slagsmål och okristeliga förehållande emot henne, samt olovliga umgänge med hans tjänstehjon, änkan Anna Andersdotter, beropandes sig till vittnes på Östen Ersson och hans hustru Brita Mårtensdotter, samt änkan hustru Brita Johansdotter ifrån Nordmalings Kyrkowall. Olof Andersson jävade alla desse av hans hustru Rakel Olofsdotter föreställte vittnen, emedan berörde hustrur är hennes syskonebarn, vilket jäv Rätten ej ogilla kunde, såvida det är enligt med Kongl. Förordning angående Rättegång vid Dom Capitlen av den 11 februari 1687 § 8. Och vad hustru Rakels producerade vittne Mårten Anderson i Baggård vidkommer, så kan ej heller han till vittnesmålseden admitteras, efter han är förberörde Anna Andersdotters bror. Men Nils Johansson ifrån Bierten, pigan Anna Hansdotter ifrån Nordmalings Kyrkowall och änkan hustru Malin Olsdotter ifrån Mo, vittnade utan jäv edeligen och särskilt, först Nils Johansson som berättade, att när han 3 år sedan vid pass hade i tankar att fria till merbem:te Anna Andersdotter, frågade Olof Andersson honom, om han vidare skulle få städja henne till sin piga? Nils Johansson svarade, att Olof Andersson bör tala med hennes föräldrar därom. Sedan ville Olof Andersson änteligen veta, antingen Nils Johansson friade till henne eller icke. Nils Johansson sade: Jag behöver intet skrifta mig för Munkar, ty vi hava präster i Landet. Vad Olof Anderssons samlag med hustru Anna vidkommer, så har Nils Johansson intet annat därom att berätta, än att talet går omkring hela Nordmalings Socken, att de plägat olovlig beblandelse när hon tjänte honom. Varifrån samma tal kommit, vet Nils Johansson intet, ej heller av Olof Andersons hårdhet eller förövade slagsmål på sin hustru. Ty Nils är långt ifrån dem boendes. Sedan vittnade pigan Anna Hansdotter på sin ed, att hon intet sett Olof Anderssons samlag och umgänge med Anna Andersdotter. Men ryktet går starkt om deras olovliga beblandelse. Hon har ej heller hört honom eller någon annan säja, att han legat hos Anna Andersdotter på vägen emellan Nordmalings Kyrkovall och Ledusjö, mindre vet vittnet berätta om hans och hustruns Rakel Olofsdotters träta och slagsmål. Änkan hustru Malin Olofsdotters ifrån Mo edeliga utsaga är denna, att 1714 nästa Söndagen efter Trettonde dagen var Olof Andersson ifrån Cronörn hos henne samt dess sedermera avledne man Håkan Ersson och om aftonen i dryckenskap svor och bannades över det han samma dag på Nordmalings Kyrkowall bekänt haft samlag med sitt tjänstehjon Änkan Anna Andersdotter. Men för vem han anförde bekännelse gjort, vet hustru Malin intet, ty hon frågade honom intet därefter. Hennes bem:te man bad Olof Andersson intet svärja, utan läsa och bedja. Olof svarade: Jag har nog fan läsit, och det har litet hjälpt mig. När Olof lagt sig satte han sig åter upp i sängen, säjandes sig skola göra av med sig, hon menar för ovanmälte bekännelse, fast han intet nämnde det. Beträffande Olof Anderssons och hans hustrus Rakel Olofsdotters otidiga leverne, så kan hustru Malin ingen underrättelse därom giva, ty hon vet intet därav. Olof Anderson tillstod sig 1714 Söndagen näst efter Trettondedagen varit hos hustru Malin Olofdotter mycket drucken och sorgsen över sin hustrus hårdhet, samt det missförstånd dem emellan var, och att ingen ville tjäna honom för den orsaken skull. Men intet över någon sådan bekännelse som hustru Malin vittnat, ty han skall aldrig haft något samlag med denna Anna Andersdotter, mindre sådant bekänt. Anbelangande det svar han efter detta vitnets utsagu skall givit hennes då varande Man , när han förmantes till bönen, så nekar Olof Andersson högeligen sig av Håkan Ersson således blivit förmant, eller haft tillfälle på anförde sätt att svara. Och vill han ingalunda tillstå det han förgripeligen sig om bönen utlåtit, vilket han säger sig med Ed erkänna kunna. Hustru Malin Olofsdot-ter berättade, att ingen annan än hon och hennes sedan avledne man hört de ord, hon nu på sin ed upptäckt. Pigan Anna Jonsdotter ifrån Fånbyn avlade vittneseden med hand å bok, och efter allvarsam förmaning till en sådan bekännelse berättade, att när hon 3 år sedan tjänte hos Nils Olsson på Cronörn och skördetiden i hans stugu band nät, hörde hon Rakel Olofsdotter ropa i Cammaren innan förstugun, därföre gick Karin och hennes Matmoder hustru Kierstin Ersdotter in uti Cammaren att se vad å färde var, samt skilde Olof Andersson ifrån sin hustru Rakel, som han slagit ett blodsår på den ena armen, annan åkomma hade hon intet. Flera gånger har Karin intet sett dem slåss fast hon tjänte där 5 Sommaren, ingen vinter. Har ej heller hört dem träta. Karin Jonsdotter frågades om hon vet, varav slagsmålet i Cammaren begyntes, och för det att Olof Andersson hade oloflig beblandelse med Anna Andersdotter? Svarade att hon intet hörde orsaken till slagsmålet, ej heller förstått, att Olof och hustru Anna med varandra beblandelse haft. I anledning av hustru Rakels utsagu vid sista Ting, berättar vittnet att Olof 1714, natten emot Batholomaei dag, uppväckte Anna att följa honom till sjöss, men som ingen resa då skedde /: varföre vet hon intet :/ kom Anna strax in igen och lade sig i sitt förra rum. Flyktingen ifrån Ny Carleby socken och Härfwelax by Carl Göstafsson , som sedan nästlidna vår till förliga höst haft sitt tillhåll på Cronörn, samt efter Häradshövdingens Jonas Molins intygan är en ärlig och beskedlig karl, vittnade uppå sin Ed, att han nästlidna höst hörde hustru Rakel Olofsdotter ute på gården säga det vore bättre för hennes man, att hava horan i gården än hustrun, och kalla honom horkarl, vilket mannen Olof Andersson även hörde in i Stugun och kom ut med en gammal Tallbuska i handen, samt frågade henne om han är en horkarl och i detsamma slog henne åtskillige slag över ryggen med buskan och ett på huvudet. Sedan gick han ifrån henne. Men inga åkommor eller blodsår fick hon. Mera vet Carl Göstafsson om Olof Anderssons och hans hustrus leverne och förehållande intet att berätta, har ej heller kunnat märka att Olof Andersson och Anna Andersdotter haft misstänkt samlag. Förenämde Östen Ersson och hans hustru Brita Mårtensdotter samt änkan Brita Johansdotter ifrån Nordmalings Kyrkowall avhördes utan ed och särskilt, berättandes enhälligt, att de på intet sätt förstått, att Olof och Anna haft med varandra olovlig beblandelse, dock hört ryktet därom. Varifrån det kommit veta de intet. Rakel påstod, att Östen och hans bemälte hustru för henne sagt, det Olof Andersson för dem bekänt sig emellan Nordmalings Kyrkovall och Ledusjö hävdat Anna Andersdotter. Men Östen och hans hustru nekade högel. att de sådant av Olof Andersson hört eller för hans hustru sagt, ej heller är Olof Anderssons och hans hustrus orolighet och slagsmål dem kunnigt. Flera vittnen voro nu intet att tillgå. Olof Anderson och änkan Anna Andersdotter nekade enständigt, att de haft köttslig beblandelse med varandra, och begärte plikt på hustru Rakel för denna obevisliga beskyllning. Men att han någon gång slagit sin hustru, när hon retat honom till vrede med sin otidiga mun och åtbörder, kan han intet undgå. Hustru Rakel påstod, att han esomoftast slagit henne utan den ringaste orsak, därpå hon inga vittnen har, och anhölt som på sista Ting, att han och Anna Andersdot-ter måtte med böter anses för enkelt hor och han desutom för slagsmålet, samt att Rakel ifrån honom kunde bliva lagl. skild och njuta sin rätt av boet sig till uppehälle. Olof Andersson bedyrade högel. att han aldrig slagit henne någon blånad eller blodvite. Föregående Rannsakning upplästes för Parterne, vilka var för sig förklarade sig därvid intet hava att påminna, och togo därmed avträde.
RESOLUTIO:
Alldenstund av föregående rannsakning befinnes att Olof Andersson och hans hustru Rakel Olofsdot-ter många år tillbaka levat i kiv och oenighet med varandra, under vilken tid han efter åtskiliga edel. vittnens intygan, varit uti ett allmänt rykte för enkelt hor med sin nu föravskedade piga, änkan Anna Andersdotter, därtill bemälte hans hustru påstår honom skyldig vara. Fördenskull prövar Rätten i an-ledning av anförde rykte och beskyllning, samt hans utlåtelse för änkan hustru Malin Olofsdotter ifrån Mo billigt, jämväl det 19 Cap: Tingmåla Balken enligt, att änkan hustru Anna Andersdotter vid nästa Ting, om hon kan, efter Kngl. Förordning av den 30 okt. 1695 och den 18 november 1702, med själv sins Ed erhålla, att Olof Anderson och hon intet haft olovlig beblandelse med varandra och enkelt hor bedrivit. Varefter närmare skall resolverat bliva, såväl angående detta mål, som den emellan Olof och hans hustru förelupne oenigheten, samt hennes praetenderade äktenskapsskillnad, och underhåll av deras samfällte egendom. Vidare visar föregående Rannsakning, att förberörde hustru Malin Olofsdotter under sitt vitnesmål edeligen edeligen utsagt, det Olof Andersson 1714 näste Söndagen efter 13.de dagen uppå framledne Håkan Erssons förmaning, att intet svärja, utan läsa och bedja, skall svarat: Jag har nog fanen läsit, och det har litet hulpit mig. Till vilken förgripliga utlåtelse och svar Olof Andersson högel. nekar, varande intet mera, än det ena vittnet i detta mål att tillgå. Ty prövar Rätten skäligt , att Olof Andersson skall efter ovanförmälte 19 Cap: av Kongl. Förordning av den 30 oktober 1695 befria sig med själv sins Ed, att han hos Håkan Ersson i Mo intet fällt de förgripeliga ord, som berörde änka edeligen upptäckt. Vilket dock den Högl. Kungl. Hovrättens Högrättvisa CENSUR och nådiga omdöme Underdån. Ödmjukel. hemställes.
DB 1717,25/2,§29:Nedbrunne rökbadstuga

DB 1722,26/2,§11:Nedbrunnen badstuga...

DB 1780,16/12,§64:Johan Öberg Nilsson borgare Öregrund