64 Nathanael Jonsson Boström

Strandfiskare i Ytterboda. Blev högst 36 år.

Far: 128 Jonas (Jon) Zachrisson Hellman Vacker (1732 - 1805)
Mor: 129 Ingeborg Ersdotter (1727 - 1809)

Född: 1768-01-16 Brån, Umeå lfs (AC) 1) (GID 2021.93.41900) Numera Vännäs
Döpt: 1768-01-24 Umeå lfs (AC) 1) (GID 2021.93.41900)
Bosatt: från 1787 Ytterboda, Umeå lfs (AC) 1) Inhyses (GID 2021.59.25300, 2021.38.3800)
Död: 1804-03 Ytterboda, Umeå lfs (AC) Drunknad. Den olyckliga säljakten finns beskriven i Kastmans Läsebok för småskolan: "En säljakt".
Begravd: 1804-12-16 Umeå lfs (AC) 1) Lämnar efter hustru och 6 omyndiga barn. (GID 2021.94.91400)


Familj med 65 Brita Margareta (Greta) Olofsdotter (1773 - 1857)

Vigsel: 1793-09-22 Umeå lfs (AC) 2)

Barn:
Jonas Boström (1794 - 1880)
Birgitta Catharina (Brita Catrina) Boström (1795 - )
Anna Maria Boström (1797 - )
32 Olof Nathanaelsson Boström (1798 - 1837)
Sofia Magdalena (1801 - 1801)
Sofia Magdalena Boström (1802 - 1888)
Elisabeth Margareta (Lisa Greta) (1804 - )


Noteringar
Kastman; Läsebok för småskolan, "En säljakt":

Vintern 1805 begåvo sig bonden Lars Andersson och fiskaren Natanael Boström på säljakt till östra Kvarken. De hade med sig fyra man till sin hjälp.

En dag, sedan säljakten var slutad, spredo sig männen på isen för att samla ihop de fångna sälarna. Därefter skulle de gå till lägerstället, där deras storbåt låg. Men hastigt uppstod en häftig ostlig storm. Boström och Andersson, som jämte två man voro längst ut på isen, kände isfältet gunga under sina fötter. Snart märkte de till sin förskräckelse, att isstycket, på vilket de stodo, hade skiljt sig från landisen. I största hast skyndade de mot land, men, när de kommo till kanten av isstycket, funno de, att rämnan var så bred, att de ej kunde komma över den.

De ropade då till sina kamrater, som befunno sig på den landfasta isen, att de skulle hjälpa dem. Men dessa, som antingen ansågo, att de ej kunde skjuta ut storbåten i vattnet, eller som de fruktade, att de skulle förlora den under den våldsamma stormen, gåvo genom tecken till känna, att de ej kunde hjälpa dem. De nödställda sprungo då till den lilla båt, som de haft med sig, och som låg på det isstycke, på vilket de befunno sig. I den lågo två skjutna sälar. Dessa kastades över bord, på det att lasten skulle bliva mindre tung. Sedan sköto de båten ned i vattnet och satte ut till sjöss. Men den bräckliga farkosten var varje ögonblick nära att uppslukas av havet. Därför ansågo de rådligast att åter stiga upp på det simmande isstycket.

Där stodo de nu trötta efter jakten och försöken att komma till landisen utan en bit mat att stilla sin hunger med, utan skydd för stormen, utan eld, vid vilken de kunde värma sig och torka sina genomvåta kläder. De försökte hålla sig varma genom flitig rörelse, men vid nattens inbrott överväldigades de av sömnen. Följande morgon var en av dem död, och de andra voro så stelnade av köld, att de med möda kunde resa sig upp och gå. Isen drevs emellertid av stormen alltmer åt väster.

Det enda, de uthungade männen hade att livnära sig med, var tuggtobak. Förrådet härav var dock så ringa, att de måste vara mycket sparsamma, om det skulle räcka den dagen. Den andra natten sovo de åter på isen. Dagen därpå närmade sig isstycket till den landfasta isen vid svenska kusten, men av de tre olyckskamraterna kunde endast Lars Andersson stå på benen. De andra, som kände sig oförmögna att röra sig från stället, tillsade honom, att han skulle lämna dem och söka rädda sig. Däremot, bådo de honom hälsa deras hustrur och barn, om det behagade Gud, att han finge komma åter till hemmet.

Boström visade Lars Andersson, åt vilket håll han borde gå för att komma till en fiskarkoja, som låg i skärgården, och därifrån till en by på fastlandet. Efter ett smärtsamt avsked utsträckte Boström sin stelnande kropp på isen och vinkade åt Lars Andersson att avlägsna sig.

Denne började sin vandring. Sedan han gått några hundra alnar i djup snö och vattenstöp, började hans krafter svika. Närmaste land var långt avlägset. - Han överlade då, om han genast skulle lägga sig ned att dö, eller om han skulle fortsätta att gå, till dess han stupade av trötthet. -- Härunder steg han upppå en liten upphöjning på isen och såg åt det håll, där han lämnat kamraterna. Han tyckte sig se, huru de kämpade med döden. Åsynen härav samt tanken på hustru och barn eggade honom att anstränga sina krafter till det yttersta.

Bössan, som han hittills burit med sig, lade han med en suck på isen; den hade blivit honom för tung. Han sönderskar därefter den ficka, vari han brukade förvara sin tobak, för att hava något att tugga på. Sedan fortsatte han hela dagen sin vandring. Vid skymningen uppnådde han en framskjutande skogsdunge. Då han ej kunde gå längre, emedan hans uppsvullna fötter nekade honom sin tjänst, grävde han ned sig i en snödriva och insomnade genast.

Då han följande morgon vaknade, hade stormen upphört, och han kände sig stärkt till mod och krafter. Han började åter sin vandring. Inom kort kom han till fiskarkojan. Nu visste han, var han var, och huru långt han hade till byn, där han kunde få hjälp.

Sedan han vilat ut sig en stund i kojan, begav han sig på väg till byn. Men länge orkande han ej gå i den djupa snösörjan. Han beslutade då att vända om till fiskarkojan. Med största möda kunde han arbeta sig dit. Så snart han kommit in i denna, dignade han ned på golvet alldeles utmattad av hunger och trötthet. Han var nu övertygad om att hans sista stund var kommen. Sedan han befallt sin själ i Guds hand, insomnade han.

Efter några timmar uppvaknade han. Sömnen hade stärkt honom så mycket, att han beslutade våga ännu ett försök att komma till byn. Han lösbröt ett par bräder från kojans dörr och band dem som skidor under fötterna. På dessa skidor gick han genom skogen och kom in på en byväg. Men nu voro hans krafter uttömda. Han sjönk ned brevid vägen.

Några skogskörare, som mot aftonen återvände från sitt arbete, funno honom där. De lade honom i ett åkdon och förde honom till närmaste by. Välvilligt mottogs han där av en bonde, som ägnade honom en förståndig och omsorgsfull vård. Efter några dagar kände han sig tämligen återställd. Han sade sitt gästfria värdfolk farväl och begav sig på väg till hemmet, dit han hade tretton mil. Han kom lyckligt dit, återvann sina krafter, och han var även sedan en ivrig säljägare.



Källor
 1) Genline (http://www.genline.se/)
 2) Norberg, Ronny (http://hem.passagen.se/ronny2/index.htm)



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström